I flera minuter kände jag en inneboende smärta, som sakta flyttade upp till huvudet. Hade jag hört rätt? Jag anklagades för att ha stulit, eller? Försvaret och adrenalinet slog till och gav mig en tillfällig okontrollerad argumentation, vilket visade sig inte vara så smart.Anklagelsen som plötsligt och utan förvarning riktats mot mig övergick mitt förstånd. Någon minut senare låg jag på sängen och det onda förvandlades till fysisk smärta när min annars så snälla mamma brukade våld mot min stjärt med påskriset som stått så vackert på byrån.
Det jag "stulit" återfanns senare bakom den gamla byrån, en polkagrisklubba som lossnat från sin pinne och trillat av. att storasyster delade med sig var en föga tröst när stjärten hade röda ränder, tilliten och själen fått djupa sår. Så småningom återgick allt i sin vanliga lunk igen.
Ha det så bra, tills jag återkommer.
2 kommentarer:
Såren i själen fortsätter att göra ont långt efter att slagen slutat göra ont.
Tänk att det ofta kunde vara så förr i vår barndom. Förhoppnings vis har det blivit bättre nu.
Stor kram från Karin
Skicka en kommentar