Morfar, fortsättning...

Plötsligt som från ingenstans står HAN där, högröd i ansiktet i bara tofflorna och skjortärmarna och viftar hotande med båda nävarna. Ett ögonblick kom jag plötsligt att tänka på prinsessan i Tomtar o Troll, där hon lyfts upp på en stor sten och trollen skränar runt henne. Jag blev så rädd att jag tappar käppen ner bakom soptunnan, dit den högröde sträcker sig.
Då bryts förtrollningen och rädslan intar hela min kropp, snabb som en vessla klättrar jag ner för att springa in och gömma mig. Men morfar är snabbare än så, får upp käppen och med den i högsta hugg jagar han efter mig. För att undkomma springer jag runt piskställningen några varv. Ungarna börjar heja på mig, deras rop ger mig stöd i min rädsla, som nästan gör det hela komiskt.
Men jag lyckas till slut komma till porten och slinka in före Anton som flåsar och morrar argt bakom mig.
Vår hall (korridor) var väldigt lång och längst bort fanns en garderob med en stor hylla högst upp. Det stod en gammal byrå innanför dörren som jag klättrade upp på för att inta hyllan, men väl där uppe ramlade en resväska ner med ett brak, framför den mycket uppretade morfar som nu hunnit fram till garderoben. Jag slutade nästan att andas och bara lyssnade spänt. Anton orkade inte mer, men han låter förförligt arg när han går in till sig.
Själv vågade jag inte gå ner utan började gråta där jag satt i mörkret.
Efter evigheters evighet kommer äntligen mamma och min storasyster hem......
fortsättning följer....