Morfar, ja, en man jag alltid var rädd för som barn. Mormor och morfar åt alltid middag inne hos oss, sittandes vid kortsidan kunde han ha barnbarnen på var sida om sig, och kontrollera hur man åt och uppförde sig vid bordet. "Ät med kniv och gaffel, smacka inte, inga armbågar på duken, vänta på din tur o.s.v". i all oändlighet. om man ändå skulle bryta mot någon regel, kände man genast av sin olydnad genom en hård snärt av morfars stora silversked på handen, eller så slog han den i bordet.
Tänk att han aldrig någon gång missade och slog i tallriken. Vilket jag önskade vid en middag då det serverades soppa. Av tanken på effekten därav, blev jag otroligt full i skratt, kunde inte hålla skrattet tillbaka. Jag såg för mitt inre hur soppan hoppade upp och blev hängande i gubbens mustasch , tallriken gick i tusen bitar och landade på hans alltid så välpressade randiga byxor.
Det kittlade bubblade och hoppade i min mage, huvudet började kännas trångt. Var bara tvungen att släppa ut trycket, hela min lekamen gick i luften. Skrattet som kom höll på att kväva mig. Det bara fortsatte och fortsatte, någonstans långt borta bullrade morfars röst som en tordönstämma , så small det hårt, mycket hårt, nu gjorde det ont i håret också. Men skrattet ville inte sluta, örat! där nådde jag gränsen, denna uppsluppenhet jag känt rann bort med floder av tårar, och jag fördes från bordet, fortfarande i ett av morfars järngrepp om vänster öra.
Väl inne i barnkammaren tittade jag i spegeln, trodde att örat hade blivit ett stort trollöra, likt de jag sett i boken Tomtar o Troll. Om det var så skulle minsann alla få se och veta vems fel det var att jag hade blivit ett troll!
Spegelbilden visade något helt annat, ett alldeles normalt öra men rödare än det andra. Jag tänkte att om jag får barn någon gång, behöver dom i alla fall inte vara rädda för sin morfar, min pappa bor inte med oss. Var han bor vet jag inte, ingen pratar om honom, frågar syrran fräser mamma bara, vi klarar oss bättre utan honom. Kanske han är som morfar och då är det lika bra att han är borta.
Ha det bra alla läsare.
7 kommentarer:
Usch så elakt.
Min morfar var väldigt snäll men jag hade säkert respekt för honom ändå. Jag bodde tillsammans med min mamma och mormor och morfar de första 9 åren av mitt liv. Nån pappa har jag inte heller sett till (träffade honom nån gång bara) och nu är han borta sedan några år. Men just den där tanken, så ska inte mina barn ha det, känner jag så väl igen.
Kära Inger, vad glad jag blev med att du gav dig till "känna"! Du är såååå välkommen! Nu har jag suttit och läst hos dig x 2, men jag är inte färdig än.....hi,hi.
Så intressanta berättelser du delar med dig! Tänk vad mycket vi bär i våra "livsarkiv".
jag önskar dig en fortsatt bra vecka! Lyfter på min hatt till din trevliga Blogg och jag återkommer.
Usch vad hemskt att han skulle vara så. Min morfar var världens goaste. Han var rund och go och luktade grovsnus. Jag älskar fortfarande snusdoft för det påminner mig om honom. Mina barn har också en snäll morfar, som du väl redan märkt....:-)
Monica:
Cicki: Ja visst var han hård, men han var gammal och konservativ han trodde nog han gjorde rätt, förresten jag var en liten rebell som trotsade en hel del regler. Syrran 6år äldre var smartare hon var tyst och lydig. Hennes kommentar till mig var alltid, "är du inte klok"
Kram
Hej!
Det är första gången jag är inne på dina bloggar och din hemsida.
Du är väldigt händig och pysslig.
Jag kommer att återkomma och läsa lite då och då.
Ha en fin valborg!
Jag tror inte att jag har träffat min morfar, jag undrar hur han var, om han var sträng eller inte... Den berättelsen om dig, när du var barn, får mig att tänka på hur det var förr, det är nog som du säger, de trodde att de gjorde rätt, de hade blivit uppfostrade så och fortsatte på den banan.
Hej Inger
jag älskar när du skriver om dina minnen från förr.
Jätteroligt att läsa, kram från Karin
Skicka en kommentar